En galen helg har börjat sjunka in. HV71 är svenska mästare igen. Mycket värdiga sådana.
Vi har gjort om bloggen sedan augusti. Men redan då, efter upptaktsträffen skrev jag ”det här gänget tar Guld”. Det var väl inget direkt vågat tips, men att det satt känns obeskrivligt bra.
HV71 är inte en klubb som andra. Det är bara att lyssna på tränare efter tränare som kommer hit. Janne Karlsson skakade nära nog på huvudet i lördags kväll, när han sa ”det här är det tjurigaste gäng jag jobbat med”.
Laget har en beundransvärt vilja, ambition och moral. Rikspressen skrev att HV nog inte vara lika hungriga som Djurgården. HV var ju i final ifjol och vann året innan. Tror man så, har man inte förstått hur HV fungerar. Det har sedan finalförlusten funnits ett brinnade revanschlusta hela tiden.
Det tycks ofta finnas en glimt och glädje i HV med. Inte bara bland ”stommen”, utan även spelare utifrån verkar trivas väldigt bra. Det gör allt enklare. Ödmjukhet nämns nog inte så ofta, men det finns med. Jag var med och firade Guldet på Sliver i lördags, och blev imponerad av hur ödmjuka och tacksamma spelarna var.
Årets slutspel var stabilt, i kvart och semi. HV mötte svårspelade Timrå och Skellefteå, men de kändes aldrig som riktiga hot. Finalen var däremot annorlunda, främst till en början.
HV:s lagmaskin tog ändå över mer och mer och även om matcherna var jämna var HV det bättre laget. 2004 skrevs historia då Stefan Liv höll nollan i fyra finaler. 2010 kommer gå till historien för att HV vann alla matcher i sudden death. Det är helt sjukt.
Fredriks Stillmans lagbygge med ”HV-Hjärtat” i form av Johan Davidsson, David Petrasek, Stefan Liv med flera ordnade ett Guld till. Mönstret går igen från både 2004 och 2008. Men det finns en skillnad, och det är den unga generation.
HV vann Guld medans man också slussade in yngre spelare. Oscar Sundh, Mattias Tedenby, Nichlas Torp och Adam Almqvist hade alla stora roller i laget. Riktigt häftigt, och speciellt Adam Almqvist har gjort en bedrift ingen trodde var möjlig.
På tal om ”HV-Hjärtat” blev det här Guldet också lite av slutet på en epok. Per Gustafsson slutar, David Petrasek försvinner, liksom Björn Melin och troligvis Stefan Liv. Därför var det extra roligt att de vann ihop en gång till.
Jag tror HV kommer mönstra ett bra lag också nästa säsong. Men det blir till delar en ny stomme, och nya förutsättningar. Det är klart man ska försöka försvara Guldet, men både laget och vi supportar får nog sänka förväntningarna ett hack.
Finalserien har innehållit det mesta, och det är svårt att minnas allt på rak arm. Femte matchen går förstås till historien. Där kom slagläget att vinna. Vilken match det var.
Bland spelarna måste man ju nämna Teemu Laine i en Guldtext. Likaså kapten Johan Davidsson. I finalen var han HV:s främste, igen. Värdig vinnare som ”MVP” i slutspelet. Oscar Sundh’s intervju på isen efter Guldet med tårarna rinnade från kinderna är bäst talande för glädjen.
Tack HV71 för en oförglömlig säsong 2009/2010!
Tack Henrik och Jonas för välskrivna och initierade inlägg säsongen igenom. För en HV-fantast i diasporan ger denna blogg en ytterligare dimension åt hockeyintresset!
Ja, intervjun med Oscar Sundh på isen är fullständigt obetalbar.
Är det den här intervjun ni pratar om: http://www.youtube.com/watch?v=TlBrIfy3ZoE
Skämt åsido, är det Wikegård vi har att tacka för att Dif gjorde sig av med både Falk & Sundh så är det nog dags att bjuda in honom på guldfesterna framöver.
Nej, den ligger på hv71.se, ett klipp från HVTV. Guldspecial del 1.
”Jag trodde inte att HV ville ha mig”, jag har lust att krama dig sönder och samman tandlösa,fantastiska, underbara människa! Kan inte vara en slump att det är så många av HV´s nyförvärv som säger att de trivs så bra i klubben och att alla runt omkring hjälper till. Verkar som att det har blivit HV´s signum, ta hand om själen också och inte bara människan. Få alla att känna sig delaktiga…
Tack själv för att du läser!
Ja, vilket underbart filmklipp.
Kolla bara Livs ärovarv och hans vevande med armarna, och Jukka (tror jag det är), som åker förbi ”högen” direkt mot Liv och de kramas och ramlar och hamnar på isen…
Fan vilken glädje…ryser…
Ja, tack Hvfantasten.com. Ni är fan GULD ni också!
Håller med. Hvfantasten är guld. Som en jourhavande medmänniska att prata ut hos när hockeyn känts som Kafka-upplevelser. Har många gånger denna vinter deppat här över att HV fuskat sig igenom seriematcher och tvivlat på att man skulle kunna mobilisera den hunger som slutspelet kräver. Gud va skönt att ha så fel! Nu känner stoltheten inga gränser. Vilket lag!
Av alla slutspelshjältar är nog ändå Norrahammars stolthet, Stefan Liv, den störste (igen). Han kan gå på vatten, sa Pettan. Han har helt rätt. Och det finns fler likheter med Jesus. Att mitt i fiendeland, med en buande och hatisk DIF-publik på läktarna, trakasserier och hot inför matchen, stå och hylla motståndarna och tycka att man skulle delat ut två SM-guld – det hade nog ingen annan gjort än snickarns (?) grabb, han i nattlinne och slutspelsskägg, om den här finalen spelats i Jerusalem för 2000 år sedan.
För övrigt var nog Liket mest lik Jesus – även om han mer såg ut som en revolverman när bara mustaschen återstod.
PS. Hur speedig ska inte Laine bli när ljumskarna är friska?